Knappt en månad efter att Madonna ställde sig på Ullevis scen och blev mottagen skeptiskt av publiken, trots briljanta scennummer, så står nu Bruce på samma scen, men får ett helt annat resultat. För Bruce är en stadium-artist, hans låtar är direkta och han är direkt mot publiken. Här finns inga storslagna specialeffekter eller dansnummer, vilket gör så att Bruce får kontakt med hela publiken istället för den skaran som står precis framför honom.
Att Bruce älskar Sverige och att Sverige älskar Bruce märker man på direkten. Redan när Bruce kommer in så ställer sig alla upp och sjunger med till "Promised Land", och svenskarna är tålmodiga och gör praktiskt taget samma sak i fyra timmar. Hurrar, sjunger med och dansar. Showen når sitt klimax under extranumrena som "Born to Run" och "Twist and Shout" ("Born To Run" var helt magiskt). Att han är över 60 år nu märks det ingenting av om man skådar hans fysik och närvaro, men man märker det desto mer på publiken och att vissa av huvudaktens låtar är en aning sega. Där man kan nämna "Shackled & Dawn" som är en rätt så bedrövlig låt, som ändå lyckas få igång publiken.
Det enda klagomålet man kan ställa är att konserten i mitten blir seg och låtarna flyter samman med varandra. Men öppningen och avslutningen är att dö för.
Betyg - 4/5
Bäst - Born to Run och Drive All Night (som förövrigt bjöd på kvällens vackraste stund då tusentals Iphone-lampor lyste upp ett mörkt Ullevi).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar